Spring in to shape

För några månader sedan anmälde jag och Erika oss till ett motionslopp till förmån för hjärtsjuka. Perfekt tänkte vi, vi får ett mål att träna mot samtidigt som vi gör en god gärning. Distanserna att välja på var 4,2 km, 8,4 km eller 12,6. Som de typiska svenskar vi är tog vi 8,4 för det kändes lagom, utmanande men det var ju långt kvar tills loppet så det kändes rimligt att vi skulle hinna komma i form. I går (söndag, alltså dagen efter lördag kväll) när min väckarklocka ringde halv sex på morgonen långt före min dag var vaken och före solen ens tänkt tanken på att gå upp kändes idén inte alls lika smart, snarare funderade jag på om vi var riktigt kloka. Springa nu?? Kanske kunde vi skylla på tillfällig sinnesförvirring och få pengarna tillbaka? Visst hade vi varit ute och tränat inför loppet men inte i närheten av så många gånger som jag hade tänkt mig att hinna när vi anmälde oss. Och med en förkylning och tillfällig slapphet veckan innan så kan vi fint säga att jag hade vilat mig i form. Men har man bestämt sig så har man, här skulle det springas. Så efter en stadig grötfrukost och en timma på spårvagnen var vi nere i stan och solen hade äntligen gått upp. Vädret var så grått att det inte gick att se toppen på skyskraporna. Men dagen innan hade de regnat så mycket att vi befarat en ny syndaflod så grått väder kändes helt ok och vi höll tummarna för att det skulle hålla sig så. Med bara några minuter till start vill jag helst springa åt ett helt annat håll för att slippa spektaklet men skam den som ger sig och när startskottet small var det full fart framåt. Första varvet (av två) gick oväntat bra och andra gick ännu bättre, för precis när vi sprang in på andra varvet sprack solen fram och en ofattbar blå himmel visade sig. Melbournes oförutsägbara väder hade för en gångskull växlat åt rätt håll. Så solen och jag sken i kapp och löparsträckan gick längs Yarra river mitt i central Melbourne och mitt i mina svettningar och flåsningar kunde jag bara konstatera hur vackert Melbourne är och jag kan nog utan att överdriva säga att när jag sprang över mållinjen var en av de lyckligaste människorna i alla fall på den här halvan av jordklotet. Men tiden då undrar ni säkert. Hur gick det? Hur fort sprang du? Jag vann inte så mycket kan jag säga och ja jag hade en sån där magisk teknisk grej på skorna som tog tiden så ett resultat finns det. Men tiden spelar ju faktiskt ingen roll, den har ju ingen betydelse.Ja menar vem vet sin tid på 8,4? Mitt mål var att överleva och det gjorde jag med glans =)

När jag kom tillbaka hade Tini lagat mat till mig. Jag är inte helt 100 men jag tror att definitionen på en bra vän är en vän som lagar korvgryta och potatismos till dig när du som mest behöver det.

Hörs snart igen!
/Malin